Ruby

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Frågan alla ställer sig en eller flera gånger under livets gång är just; Vem är jag? Jag tror aldrig nånsin att svaret på den frågan kommer kunna förberedas eller ens stämma korrekt med den egentliga sanningen. Nej, jag tror på förändringar. Bra som dåliga! Om jag blickar tillbaks över vem jag själv var för endast säg sådär några år sedan eller faktiskt vem jag var igår och förra veckan så märker jag att jag inte har en aning om vem jag är. Jag mognar och finner ''mig själv'' ständigt, vareviga dag. Till det bättre.
Men då kan det vara skönt att veta att det finns så kallade ''tillfälliga'' stunder i livet, då man faktisk kan känna sig hemma. Någon slags estetik och trygghet byggs upp inom en just under de perioderna. Och för det andra - att man aldrig är ensam. Det kvittar hur mobbad, utländsk, svag eller idiot du är..det finns faktiskt alltid någon!

Jag går igenom min ''tillfälliga'' stund just nu. I detta nu, känner jag mig oerhört säker på vem jag tror att jag är - just nu, i denna ålder, denna månad, detta liv. Det som känns skönt är att jag har känt mig såhär säker rätt länge och antar att detta ''jag'' förhoppningsvis alltid kommer att vara just den jag är. För ack, vad jag trivs bra i mina midjekjolar, diverse strumpbyxor och Håkan Hellström assecoarer. Med mina otroligt fina medmänniskor och hobbyn - skrift liggandes närmast hjärtat. Jag vill helt enkelt känna att jag lever här och nu, som jag är
     
            dåtid                     nutid 
        

Här kommer lyckan för hundar som oss

Jag trodde aldrig att jag skulle vara en av de som faktiskt erkänner att livet är värt att leva och att det kan vara helt fantastisk ibland. Aldrig! Jag antog det inte ens. Jag tror att jag nått ett mognadsskede. Det mesta känns väldigt bra nu och jag har otroligt mycket att se fram emot för tillfället. Magiskt men tragiskt. För självklart finns det alltid saker som tynger ner en. Det är bara det att man får låta sig förstå att framtiden har så mycket att erbjuda. Man får leva för sin egna nyfikenhet. Tänk allt jag kommer att få uppleva? De tankarna är alldeles för stora för min skalle. Jag lever i nuet. Eller, jag försöker att leva i nuet. Ibland fungerar det alldeles utmärkt - ibland går allt åt helvete. Men jag antar att det är så livet ska vara. Det är liksom mening...så jag får väl helt enkelt leva med det!
För just nu är jag fortfarande i mitt egna lilla euforistadie.

Så länge det finns stjärnor över oss, så länge våra hjärtan klarar av att slå.

Jag liksom ramlade in i dig..och jag föll något så otroligt hårt. Det gör nästan ont fortfarande. Fallet - Tankarna. Tänk att någon kan vara hela ens värld? Tänk att du är det för mig. Jag går inte isär när jag går med dig. Jag har förstått nu att det inte finns något ord som är tillräckligt, nej, ingenting alls går att beskriva med dig. Jag bara vet att jag älskar dig. På riktigt. Ingen som inte stött på dig i livet förstår nog riktigt vad kärlek är. Jag tror inte att jag heller vet säkert. För det är ju någonting så obeskrivligt. Någonting och i mitt fall någon som gör en helt mållös. Det finns inga ord längre. Det finns bara känslor. Känslor, så starka att du lyckas göra hela mitt liv till det vackraste jag vet.

ia, du är allt nu.