Ruby

Linnea
Jag har inte skrivit någonting om dig än. Jag har varit rädd för att släppa dig. Tänkt att om jag skriver någonting till dig vore det som att säga adjö. Ett avslut. Jag har inte skrivit tack, jag har inte skrivit förlåt.

Tack för att du lärde mig så mycket. Du lärde mig att människor kommer och går genom hela livet, att ingenting riktigt består och att känna en befrielse i det. Att askan är den bästa jorden. Du lärde mig laga mat. Jag var arton år och hade liksom ingen aning om att kokosmjölk och spiskummin ens existerade. Du lärde mig att alltid vara mig själv och följa mina egna önskningar. Du lärde mig att tro på mig själv. Du lärde mig att hitta lugnet i det destruktiva.
 
Varje gång jag skulle träffa någon ny eller gå på arbetsintervju så sa du alltid åt mig att inte vara orolig, att bara vara mig själv. Du var den som fick mig att våga satsa på musiken. Du lärde mig att om man sprayar på sig två parfymer istället för bara en så får man den ultimata doften. Och jag köper fortfarande samma vaniljdoftande duschcreme som du alltid använde. Du lärde mig spela teater. Alla sömnlösa nätter du satt uppe och övade och improviserade med mig bara för att jag skulle nå mina drömmar. Du lärde mig att förlåta. Du lärde mig att ingen är perfekt. Du lärde mig att man var tvungen att vara stark i sig själv innan man kunde älska någon annan. Du sa alltid att mina ideér var bra, även fast de inte var det. För du trodde på mig. Du såg saker i mig när jag själv inte gjorde det.
 
Sista gången jag såg dig hade vi inte setts på länge. Du kom på en av mina spelningar. Du sa att jag var jättebra. Du kramade om mig. Vi skiljdes åt. 
 
Jag var i stockholm när jag fick samtalet. Jag minns det så väl och jag kommer aldrig att glömma det. Det var våran gemensamma vän Ronja som ringde. Hon frågade hur jag mådde och sen undrade hon om jag hade hört.  Hört vadå tänkte jag? "Linnea har dött."
 
Min kropp föll ihop. Alla muskler bara lade av sådär som på film och kvar låg jag på golvet i chock. Jag frågade Ronja om hon skämtade säkert trettio gånger. Om det var på riktigt. Det var på riktigt och hela min värld rasade samman. 
 
Några dagar senare hamnade jag på psykakuten. Jag blev tvångsinglagd. Jag försökte ta mitt liv. Läkarna gav mig inte ens tillåtelse att gå på din begravning. För jag var "en fara för mig själv och andra". Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det. Att jag försökte ge upp när du inte ens hade något val. 
 
Det har tagit lång tid för mig att processera det här. Att acceptera det här. Att min bästa vän inte finns längre. Att jag inte kan skriva till dig och få sånadär bra råd som bara du kunde ge. Att jag måste skriva om dig i preteritum. 
 
Jag tänker inte summera upp den här texten med någon fin slutnot. För det här är inget adjö. För du lever kvar. I mig och alla andra du lämnat avtryck hos. Jag kommer gå genom hela mitt liv och vara tacksam för att du varit med och format mig. För du var solskenet, när jag var ensam.
 
7 år.
Wow. Det var sju år sedan jag skrev någonting här. SJU ÅR?! Jag var alltså 15 år då. Nu är jag 22 och fick nyss för mig den paradoxala idén att starta en blogg igen. Då kom jag att tänka på therambler som till min förvåning fanns kvar och tydligen legat här som en orörd tonårsdagbok i SJU ÅR. 

När jag ser tillbaka på mina gamla inlägg är det med mycket nostalgi och lite sorg? Hade så gärna velat prata med 15åriga Victoria nu och bah "gör såhär och såhär och inte sådär". Hon va så ångestfylld i onödan. Så nerkärad i fel personer. 

Så vem är jag nu? Till att börja med heter jag inte Victoria längre utan Ruby. Jag brottas fortfarande med ångesten och är för tillfället nerkärad i en föredetta missbrukare - haha. Men jag vet vem jag är nu. Elller jag vet åtminstone åt vilket håll jag vill och om jag har tur, kanske, bara kanske, kan det jag kommer att skriva här nå ut till någon tonåring (eller vem som helst) som känner sig hjälplös och missförstådd så som jag gjorde då. Jag ska berätta om vad som hände under de där sju åren jag inte skrev någonting här. Jag ska berätta om nuet. Jag ska berätta allt. 
 
 
 
we are the numbers you and me


Just nu sitter jag och beter mig som en fanatisk 15årig flicka. Ganska naivt alltså. För att; Igår pratade jag med ingen mindre än TIMO RÄISÄNEN på telefon!!! Min vän Casper befann sig nämligen på Bengans där Timo hade en liten spelning med signering efteråt. Jag följer Caspers köande i telefonen med mina nervösa och desperata - VART ÄR DU NU?! frågor. Tillsist blir hans svar att nu är det bara en person framför mig. Jag flög upp i taket. - VA?! NEJ?! VA!!!! Också hör jag plötsligt Caspers röst i bakgrunden ''skulle du kunna byta några ord med min vän här i telefonen?'' Och Timos svar blir ''självklart!''.
Och nu. Nu är jag i ett euforiskt tillstånd. Inte så konstigt heller, för Timo Räisänen har önskat mig lycka i en evighet och föralltid.
Tack, jag är evigt tacksam!