Ruby

White Winter Hymnal
Jo, jag måste erkänna. Jag är en utav de få som faktiskt längtar efter vintern. Jag talar inte om julafton, slask och snö eller vinterdepp. Såndana saker är riktigt överskattade enligt mig. Tänk bara på julafton när svenskarna lockar fram det där riktiga ''svenssonsvensson beteendet''. Usch, jag jag ogillar det. Ett exempel på detta, så att ni kanske förstår vad jag menar är när en vän till mig vars föräldrar spelade in Arne Weises sista julvärdsår, för att faktiskt kolla på nästa jul - när han då var utbytt. Förstår ni? sjukt. Snö har heller aldrig nånsin, varit någonting jag jublat över. Bara besvärligt. Och vinterdepp, finns det någon som är särskilt förtjust i det?

Nej, jag talar om att faktiskt ha möjligheten till att bära sjukligt snygga kläder, mysiga filmkvällar och mer tid. På vintern är det dags att plocka fram den dära allmänt mysiga och riktigt snygga accesoaren - halsduken...också den lite varmare jackan såklart. Med mer tid menar jag att man slipper känna den dära ångesten för att gå ut i det fina vädret, när man helst vill sitta inne. Vintern liksom bjuder på skräcken för att gå ut, vilket leder till mys helt enkelt. Vännerna och i mitt fall också pojkvännen får man värma med en kopp te och kanske en komedi eller någon annan passande film genre. Jag personligen tycker att kärleken blir starkare på vintern. Men längtar ändå alltid innerligt efter sommaren - då musikerna far på turne och hjärtat liksom tinar.

Endast arton dagar kvar till kärleken nu.
 
Välj dina ord med smak - du kan tvingas äta upp dem.

Idag fick jag en ny insikt. En riktigt annorlunda och konstig insikt som bara hoppade på mig utan att ens fråga om lov. Alla människor är olika och just därför är du unik, är ju ett uttryck som används flitigt. Men jag har aldrig riktigt förstått innebörden utav de orden förns nu. Det finns verkligen inte en jäkel som är precis som mig, som känner exakt som jag gör eller ser ut på pricken som mig. Jo, ganska logiskt i denna upplysningenstid må tyckas, men tänk själv efter! Man ärver ju i och för sig anlag utav ens föräldrar och så har det ju varit i varje generation. Men inga människor, eller djur blir någonsin identiskt lika...inte ens tvillingar. Den tanken får mig att känna mig rätt så ensam faktiskt. Annorlunda också. Nästan så att man undrar om det är något fel på en, eftersom att det verkligen inte finns någonting som är rätt och riktigt. Ingenting.

Och du är lyckan
Ibland kan en sådan liten sak som att  råka gå förbi tv-skärmen vara någonting utav det bästa man nånsin gjort. Imorse inträffade detta mig. Kära ZTV hade nämligen bestämt sig för att hålla i ett Håkan Hellström maraton. Vilket innebar att alla Hellströms musikvideos spelades upp efter varandra. Jag kunde verkligen inte slita mig därifrån efter den insikten heller. Men då var det någonting jag fastnade lite extra för, som jag inte lagt så mycket tanke på innan - Nu kan du få mig så lätt, videon. Jag personligen tycker att denna låt är uppbyggd på kanske, ja, världens vackraste text. Så det gjorde mig extra glad att videon verkligen lyckas förstärka de där känslorna man annars blir så upprymd utav. Dock är det nog lättare att skapa starkare intryck via en 52tum än en liten suddig youtubelänk.
Det jag syftar på här är i alla fall att man verkligen känner igen sig i textrader som : och jag vågade aldrig hålla din hand, vi är inte såna som i slutet får varan / alla dansar och jag tänker...är du också själv? var är du ikväll / och du var sötare än dom, men jag slängde bort det igen, jag slängde bort nån slags vän / Och om du vill ha mig...nu kan du få mig så lätt.

Jag känner i alla fall igen mig. Det gör säkerligen inte varenda liten individ, men just jag...gör det!

Vad känner du själv?