Ruby

Bli nåt vackert eller krossa allt

Man kan vara omringad utav människor men känna sig ensam. Jag brukar vägra fast ändå vilja. Det känns ganska outhärdligt att ingen vet vem jag är. Det är fiengligt att ingen riktigt förstår. Jag vill vara någon speciell. Kan du kalla mig, kalla mig speciell, jag ber dig?

Jag är relativt tyst och ganska annorlunda. Jag har svårt för människor och faller därför oftast pladdask för virus. Människor som inte upplevt den miserabla sidan utav livet går oftast bort på fem raka. Och de som tror de är någon när de har alkoholen i kroppen skrattar jag åt i smyg. Men jag vill också bli någon. Jag vill ha mig själv som jag hade mig förut.

I veckan kom där en pojke fram till mig, där jag stod i ett hörn. Vem pojken var har jag fortfarande ingen aning om men han frågade utan minsta rädsla: - vem är du egentligen?
Jag kollade honom i ögonen till svars och försökte skrika in orden till honom. Pojken kände detta och sa snabbt: - Det är som att du vet vem du är men inte vill dela med dig. Du lever i en fyrkant och kommer man för nära går du sönder.
Jag häpnades utav hans mäktiga ord och tog ett steg tillbaka. - Jag läser dig som en bok. Du går alltid ensam fast det syns så starkt att du vill någonting. Du vill härifrån. 
I det skedet hade jag förlorat mina ord och börjat skaka. Pojken tog ett kliv och närmade sig mig. Men innan han hann för nära bakade jag hastigt.

- Se, där gick du nästan sönder, sa han och gick sin väg.

step up!

Öppna sinnet för en stund. Föreställ dig att du står vid en strandkant. Föreställ dig att en mild vind blåser mjukt vid din kind. Tänk dig att dina ben lyfter några centimeter ifrån marken. Du börjar lätta och flyger sakta upp. Du virvlar runt bland de vita lätta molnen. Din virvelfart ökar hastigt. Du störtar ner. Ner, för att sedan flyga upp igen. För de nyupptäckta känslorna du känner nu håller dig kvar uppe i luften. Allting rör sig ständigt fortare och dina läppar visar skymten utav ett leende. Nu har dina tankar plötsligt försvunnit i farten. Du bara njuter utav livet i gränslandet. Känslan är ren. Nu vet ni ungefär hur det känns för mig när jag dansar!

Jag tror inte på Gud, jag tror på Håkan.
Nu i dagarna pågår diverse galor. Jag förbereder alltid mina ''galakvällar'' genom att släcka ner alla lampor, tända värmeljus och höja ljudet på laptopen. Jag har nämligen alltid varit ett väldigt hängivet fan, har jag hört. Vilket alltid brukar sluta med att jag blir lika glad som artisterna blir när de hämtat sin statyett.

Ja, jag tycker faktiskt att det är väldigt fint att få höra tacktal. Långa som korta. Det är just de där orden ifrån någon man ser upp till, som kan rädda ens liv. När jag vistade Spanien i början utav detta nya år predikade min något strikta ''plast pappa'' om hur artister bara låtsas vara sådär magiska för att tjäna pengar. Jag ansåg att detta var helt absurt! Inte, tänkte jag. Vi påbörjade en diskussion som hastigt slutade i frustration och sorg. Det spelar verkligen inte roll vad han eller någon annan säger. Jag tror inte på dem gällande den punkten. Jag är helt säker på att man inte kan hålla på med musik om man inte är någonting speciellt. Om man helt enkelt inte är som sina låttexter. Nej, jag står verkligen på mig där!

För att försöka förmedla lite utav den känslan man får utav dessa galor tänkte jag visa er mina absoluta favorit klipp ifrån de allra finaste galorna. Här får ni!: