Man kan vara omringad utav människor men känna sig ensam. Jag brukar vägra fast ändå vilja. Det känns ganska outhärdligt att ingen vet vem jag är. Det är fiengligt att ingen riktigt förstår. Jag vill vara någon speciell. Kan du kalla mig, kalla mig speciell, jag ber dig?
Jag är relativt tyst och ganska annorlunda. Jag har svårt för människor och faller därför oftast pladdask för virus. Människor som inte upplevt den miserabla sidan utav livet går oftast bort på fem raka. Och de som tror de är någon när de har alkoholen i kroppen skrattar jag åt i smyg. Men jag vill också bli någon. Jag vill ha mig själv som jag hade mig förut.
I veckan kom där en pojke fram till mig, där jag stod i ett hörn. Vem pojken var har jag fortfarande ingen aning om men han frågade utan minsta rädsla: - vem är du egentligen?
Jag kollade honom i ögonen till svars och försökte skrika in orden till honom. Pojken kände detta och sa snabbt: - Det är som att du vet vem du är men inte vill dela med dig. Du lever i en fyrkant och kommer man för nära går du sönder.
Jag häpnades utav hans mäktiga ord och tog ett steg tillbaka. - Jag läser dig som en bok. Du går alltid ensam fast det syns så starkt att du vill någonting. Du vill härifrån.
I det skedet hade jag förlorat mina ord och börjat skaka. Pojken tog ett kliv och närmade sig mig. Men innan han hann för nära bakade jag hastigt.
- Se, där gick du nästan sönder, sa han och gick sin väg.
3 kommentar(er)
