För inte allt för länge sedan sade min egna mamma till mig att jag var falsk. Att min kärlek var falsk. Det finns inget försvar till sådana hjärtslitande ord. Att säga till en annan person att den är falsk, anser jag är den värsta handlingen man kan göra. Det finns ingen förlåtelse i det. Så istället för att säga att hon hade fel, teg jag och intalade mig själv att jo visst, hon hade rätt. Jag var alltså falsk?!
Det gick så långt att jag faktiskt började intala mig och tro på fullaste allvar att jag var den falskaste på denna planet. Det gick så långt att jag faktiskt blev falsk. Åtminstone till orden. Jag plagierade en text. Inte vilken som helst utan en om just Håkan Hellström. Jag förstår det inte riktigt själv. Håkan, som brukar vara det ända jag kan skriva om. Självaste Håkan Hellström, det mest självklara i mitt liv. Jag hade stulit någon annans ord. Nu fanns ingen återvändo. Gjort var gjort.
Det hade känts bra att försökt leva efter ''gråt inte över spilld mjölk''. Men jag gjorde precis raka motsatsen. Jag lipade, bölade och grät i ånger. Jag kände mig äcklig. Falsk. Min svenska lärare fick mig att inse sanningen. Inte nog med det, hon tog även mina drömmar med endast ett litet uttalande: ''- Du min vän, har plagierat en text''. Jag har aldrig nånsin blivit så krossad. Jag kan inte ens beskriva känslan. Men i vilket fall som helst, så led det så konsekvent till att jag slutade skriva. Jag blev tom, må jag tro. Jag började känna mig som alla andra utan mina ord. Orden var allt jag hade. Så nu, måste jag äntligen våga bevisa vilken klumpeduns jag var. Och försöka uppmana andra att aldrig, nej aldrig nånsin begå samma misstag! Undgå att skämmas i själen om ni kan! Men nu ska i varje fall jag gå vidare. Börja skriva igen. Få lusten tillbaka. Få tillbaks drömmarna. Det enda jag kan säga är väl egentligen; förlåt, men nu har jag lärt mig av mitt misstag!
Men inte är jag ensam inte:
5 kommentar(er)
