Du var som vanligt. Du drog skämt och retades och skrattade.
Du berättade att du hade fått en ny medicin, som var den bästa någonsin.
Och du hade varit på världens bästa konsert,
allting du hade gjort var som vanligt världens bästa.
Och det där med att du hade dött.. Det var ju såklart ett skämt.
Eller något slags misstag.
Men sakta förändrades rösten..
Och jag förstod att det var någon annan som härmade dig..
Och du gled bort igen, du min bäste vän.
Och jag hann inte fråga vad du tyckte om allt, minneskonserten till dig..
Skulle vi spela min nya låt eller inte? Och vilken låt skulle vara intro?
Och framför allt, jag hann ju aldrig fråga dig varför du hoppade?
Jag trodde jag hade tid.. Jag trodde jag hade tid..