Varför utsätter vi oss för detta? Varför faller vi? Jag är väldigt kär just nu. Jag har fallit för min dröm - hårdare och djupare än nånsin. Jag är kär i min obesvarade kärlek. Det tog hela tre år innan min kärlek besvarades. Tre jävla år. Men för bara ungefär ett år sedan fick jag en uppgift utav min svenska lärare. Uppgiften var att skriva lite om vad jag tyckte gjorde mitt liv värt att leva. Jag skrev att jag inte riktigt visste. Jag skrev att jag inte riktigt förstod mig på livet och att ingenting riktigt utmärkte sig. Hade jag fått samma uppgift idag, vet jag precis vad jag hade skrivit! - Hoppet!
Det sägs att hoppet är det sista som överger oss människor och det må så vara. Jag minns hur lycklig jag var och faktiskt fortfarande är fastän det gör lite ont nu. Femtonde Augusti är för evigt skrivet om i mitt häjrta. Du gör hela mitt liv perfekt. Varje natt vi skulle säga adjö under lycktstolpen vid trottoaren på dåliga gatan. Känslan utav att inte klara sig utan dig i sekunder. Dina långsama steg in i värmen. Dina läppar som virrat bort och hittat hem och den där lyckan som nästan drog mig till döden. Jag tror aldrig att jag kommer få uppleva sån här kärlek igen. Nej, kärlek som vår har aldrig funnits nån gång!
Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Räcker det om jag säger att jag älskar dig?
3 kommentar(er)
