Det är något farligt och skrämmande med att åldras, växa, mogna och plötsligt börja inse en massa saker som förut var så självklara. Idag är det min födelsedag. Idag för exakt femton år sedan kunde jag inte uttala ett enda ord och förstod absolut ingenting alls om livet och dess krångel - Nu femton år senare står jag för mig själv med hela världen framför mig, är lite smått kär i ord och intresserad utav psykologi. Jo, jag måste erkänna att jag känner mig så liten och hjälplös ibland att jag inte vet vad jag ska ta mig till...men jag känner mig fortfarande inte ung och barnslig. Visst, jag är bara en utav många ungdomar som faktiskt, förhoppningsvis har hela livet kvar. Men jag saknar känslan utav frihet, trygghet och främst kärleken till högtider och föräldrar som tynar bort ju äldre man blir. Tiden bara försvinner, det är obegripligt. För bara några år sedan var jag så enormt förväntansfull inför min födelsedag och dylik att jag knappt kunde få igen ögonen kvällen innan. Jag kände också den där längtan efter att få krama om mamma efter en hel ''skilsmässovecka'' hos pappa. Nu känner jag inte det längre. Inte lika starkt!
Som tur är har i varje fall jag världens underbaraste pojkvän. På riktigt! Han lockar fram känslor i mig som jag inte trodde existerade innan. De där starka känslorna jag tvivlat på så hemskt många gånger. Det gör inte ont när jag är med dig. Jag är verkligen lycklig nu. Du får mig att vilja måla upp alla fjärilar du fyller mig med, på världens gator och bara börja leva! ♥
5 kommentar(er)
