Göteborg
Hattar sticker upp, randiga klädesplagg blandas i folkmassan och ballonger dansar över publikhavet. Jag är lycklig. Jag tror att jag för första gången har fått uppleva ren eufori. Flickar och pojkar med Håkan skrivet i ansiktet sjunger med i varenda textrad. Jag känner för första gången att jag hör hemma någon stans. Mina ögon har aldrig förr lyst utav en sådan förväntan. Trots att jag knappt fick någon luft till mina lungor och att mina inre organ fortfarande gör så ont att jag inte kan stå rakt upp, så var det den bästa dagen i hela mitt liv.
Tidigt, ja, redan klockan 04.00 på morgonen väcks jag utav att ''här kommer lyckan för hundar som oss'' spelas upp på alarm begäran. Min första tanke den morgonen var såklart - Håkan Hellström. Jag log ett riktigt leende för en stund. Efter att gått runt och nynnat på diverse allra vackraste skrivna toner ringer Sebastian - nu äntligen. Så vi träffades på station runt 06.00 och mina ben hade så otroligt mycket ryck i sig. Ingenting alls kändes verkligt i under hela dagen. Jag förtod aldrig riktigt vad det var jag skulle få uppleva.
Väl framme i Göteborgsatmosfär började jag hoppa utav lycka. Vi försökte ta oss så fort vi kunde till Liseberg. För att sedan få köa i tio timmar. Nu såhär i efterhand, tycker jag att själva köningen också var underbar. Trots att ingen av oss hade särskilt mycket energi på grund utav våra dåliga förberedelser. Men det var magi på nåt sätt.
Sedan Elin. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan utav när man verkligen finner någon som känns precis likdan som en själv, mer än att det är ungefär det bästa nånsin.När väl Liseberg skulle öppna, och vi skulle få köa ytterligare fem timmar men dock innanför galler nu..tog Elin mig i handen. Jag verkligen kände kärleken och hur våra kroppar skakade utav nervositet.
mörknet kallar - Håkan träder in på scenen. Alla börjar skrika sina hjärtan rena och tårar faller. Folk svimmade lite hit och dit och Håkan ler. Jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur han känner just i det ögonblicket - Han kommer aldrig förstå mig. Mina känslor just då..Jag hade verkligen inte ett enda problem och det kändes som att jag aldrig haft heller. Allt klivande på mina fötter(vars skor var bort dansade) kändes inte ens. Det finns ett ord för det tror jag :eufori.
När jag sedan stått kvar en kvart ungefär efter konsertens slut vid scenkanten och sedan blivit lyckligt omfamnad utav Elin började tårarna rinna. Jag kände det. Jag minns att jag högt skrek - Han hade på sig det dära armbandet som han alltid har. Jag minns svettet. Jag minns Håkan. Jag minns och känner fortfarande att ingenting kan gå fel nu. Jag är lyckligare än nånsin. & Kär i kärleken.
plus att jag stod allra längst fram i mitten.
10 kommentar(er)
