Ibland känns livet bara så totalt hopplöst. Jag suktar efter tårar. Jag minns sist jag grät. Det var efter och under en bup tid som ägde rum för kanske en och en halv månad sedan. Jag minns den dagen väldigt väl. Det var början på någonting väldigt nytt för mig. Några dagar senare trädde lyckan in i mitt liv. Vilket också var en känsla jag upptäckte varit helt främmande för mig innan. Sen dess har jag inte sett en skymt utav mina tårar.
Det låter säkert hur korkat som helst... Det är det nog visserligen också. Men jag saknar den där urladdningen som kommer efter alla tårar - Det är den jag vill åt. Jag har försökt med allt ifrån Lasse Lindh till att hacka lök. Konstigt nog, verkar ingenting fungera!
Det var ett nytt lager varje dag.
En ny lögn som smekte allas kind.
Ett nytt lager.
Ansiktet försvann.
Det var någon annan nu.
Någon som ansågs vara vacker.
Någon.
Ett nytt lager utav ideal.
En ny känsla.
Den kallade sig för ångest.
Och den lämnade inte en jävel oberörd.
Dock vet jag att om 15 dagar kommer jag inte att kunna hålla tårarna inom mig längre.
2 kommentar(er)
